Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag har vetat länge att jag har ett sockermissbruk. Det är liksom ingen nyhet. Det är ett sockermissbruk jag burit med mig sen barnsben – således inget som är särskilt lätt att göra något åt. I ungefär 1½ år har jag ätit LCHF, vilket visat sig vara det enda sätt att äta som fungerar för mig.

Tyvärr räcker det inte riktigt för att på egen hand få mig att stå emot suget efter kolhydrater. För jag äter nämligen inte socker per se varje gång jag blir sugen – så länge det är någon form av kolhydrater är min kropp hyfsat nöjd. Sedan går mitt missbruk upp och ner. Nu har det varit upp (mycket kolhydrater och fusk, alltså) ett ganska långt tag, och för ett par veckor sen sade jag till en av mina bästa vänner att jag inte kan äta LITE av något (något av det jag knarkar, alltså). Det funkar liksom inte. Äter jag en semla blir det två, blir det flera dagar i veckan, och så eskalerar det bara.

Bara någon dag efter att jag sagt detta åt jag semlor. Dagen efter igen – igen. Och så Delicatobollar ett par dagar senare.

Och jag sade inget.

Fattar ni? Jag sade inte något till henne om att jag gjort tvärtemot vad jag sagt och faktiskt ätit socker. Där nånstans började jag inse att oh holy shit – dags att försöka göra något vettigt åt det här, kanske.

Och så väcktes tanken på att starta upp en blogg som är inriktad enbart mot livet med sockermissbruk.

Tanken och målet med det hela är… well, flera stycken, faktiskt. Men bland annat vill jag blogga om det här för att vara öppen med vad jag håller på med, jag vill få lite översikt och struktur på mitt LCHF-ande, och jag vill få ett lätt och effektivt sätt att se utveckling och framgång i stället för att ägna mig åt att skämmas och ha ågren varje gång jag väljer fel väg.

Jag märker att det finns så vansinnigt mycket att säga om allt det här att jag inte riktigt vet vart jag ska börja, vad jag ska berätta om först. Men kanske att jag ska skriva lite kort om ett av mina största hinder.

Jag är lat/bekväm
Rent generellt blir jag oerhört uttråkad av att laga mat. Jag vill att det ska gå snabbt och enkelt att få i ordning mat. Därför äter jag ofta kall köttfärslimpa om jag har det färdigt – eller vad annat som finns klart i kylen. Finns det inget färdigt i kylen glömmer jag lätt att ta fram något ur frysen – och då börjar problemen. Antingen dricker jag mitt fette i stället för att äta mat (och i min värld är det ok), eller så går jag till ICA och köper typ kall kyckling – ELLER så köper jag ett par, tre Delicatobollar eller för den delen, ett par semlor. Sen äter jag det i stället för både mat och fette.

Det är inte det att jag inte vet hur jag ska bära mig åt. Det finns massor av effektiva sätt att komma åt det här problemet. Se till att ha färdiga matlådor i frysen, ta fram och tina i mikron (jag ogillar mat värmd i mikro). Se till att ha exempelvis förberedd köttfärs att steka köttfärsbiffar av. Ät innan jag går ut med hunden så jag inte lockas av att gå in på ICA när vi går förbi.

Men det blir inte alltid som man tänker sig.
Och – det är ju därför jag är här. För att bli bättre på att få det som jag tänker mig.