Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag har vänner för vilka mat är superviktigt. De umgås över mat. De lagar radvis med rätter, både små och stora och efterrätter. För mig har mat aldrig varit viktigt på det viset. Vilket i sig är märkligt, när jag tänker efter, eftersom framför allt min pappa har tyckt att matlagning är både roligt och viktigt.

Fast å andra sidan – det är också han som skänkt mig mitt sockermissbruk genom att ge mig tillgång till all nyponsoppa, alla kanelbullar, alla pannkakor och allt annat sockrigt jag stoppat i mig som barn.

Jag var faktiskt inte särskilt gammal när jag första gången sade att jag kunde styra över min kropp – att det var jag som bestämde när jag skulle äta, inte min mage. Kan jag ha varit nånstans 9 – 11, kanske? Jag är helt säker på att vi var på väg för att hämta hem pizza just den gången.

Jag har alltid varit stor – så länge jag kan minnas. Jag var längst i klassen upp till sjuan – då var det två personer till som var lika långa eller längre. Men jag har också alltid varit tjockast eller tillhört de tjockaste. Och jag har alltid älskar socker. Inte rent socker, mind you. Rent socker är inte alls särskilt gott. Men jag har knarkat socker, främst i form av glass och choklad. Och jag tillhör inte den grupp människor som någonsin tyckt om att röra på mig.

Normalviktig har jag varit i kanske ett par, möjligen tre år, i mitt liv – som tonåring, tro det eller ej.

Men om jag ska fundera på hur jag har ätit som vuxen, framför allt (när man trots allt har ett helt eget val) kan jag säga såhär;

När jag flyttade hemifrån var jag så sjukt nöjd, därför att då skulle ingen se hur mycket glass och choklad jag vräkte i mig. Detta är efter en period när jag ätit antidepressiva eftersom jag befann mig i en mångårig depression med tillhörande panikångest och så vidare. De antidepressiva lade locket på och mitt mående tog sig uttryck i en tillfällig ätstörning. Jag åt knappt alls – åt jag två tallrikar fil under en dag hade jag ätit för mycket. Jag förde matdagbok. Hade jag fortsatt äta den medicinen hade jag förmodligen dragit på mig anorexia.

Nu gjorde jag inte det, utan kunde återgå till mitt sockerberoende. Vid den tiden var det mer ett beroende än ett missbruk. Ni ser att jag använder ordet missbruk hellre än beroende. För mig är det ett ord med tyngre innebörd. Det jag håller på med är inte snyggt, det är inte tillrättalagt, det är inte elegant. Det är smutsigt och skitigt, det innefattar lögner, isolering och absurda mängder känslor, varav skam och skuld är oerhört dominanta. Jag knarkar helst inte tillsammans med andra – ja, det ska vara en av mina bästa vänner som är lika djupt i skiten som jag. Men då kan vi dela både skuld och skam efteråt – om nu det skulle vara något positivt.

Nåja. Jag kunde återgå till mitt sockerberoende, som det var vid den tiden. Allt eftersom tiden gick skaffade jag mig ett beteende omkring mat som gick ut på att inte äta frukost, nånstans i mitten på dagen äta något sockrigt, för att framåt sen eftermiddag/tidig kväll, äta mat. Vid den tiden var jag så hungrig att jag naturligtvis överåt den vanliga maten.

Som de flesta andra har jag ätit mycket ris och spaghetti. Periodvis en del potatis, men framför allt ris och spaghetti. Och eftersom jag större delen av mitt vuxna liv varit ganska (periodvis väldigt) fattig har jag ätit mer ris/spaghetti än det jag har till. Det har fungerat mer som smaksättare än något annat (därmed inte sagt att jag ätit lite av det – det var det där med att överäta). Min mage har fungerat så att den inte haft någon botten. Jag har kunnat fylla en stor tallrik, en halvtimme senare ta en halv tallrik till, och nån timme senare minst en halv tallrik till. Idag äter jag på halvstora tallrikar – funkar hur bra som helst.

I kombination med att jag är uppfödd på socker, lärde jag mig aldrig att äta grönsaker som barn. Det har orsakat mig en hel del problem lite då och då. Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i grönsaker – i alla fall inte sådär allmänt. Tack och lov måste man inte vräka i sig grönsaker med LCHF, även om det är bra att få i sig en del. Men de grönsaker man ”får” äta inom LCHF är delvis sådant jag tycker om. Och eftersom jag tar mig friheten att välja vad jag vill stoppa i mig, väljer jag givetvis bara sånt jag tycker är gott. Och det är framför allt broccoli och blomkål (men blomkål är dyrare än broccoli, så broccoli rockar!). Morötter har jag aldrig någonsin tyckt om. Det kan vara gott om man smörsteker morotsskivor med vitlök, men råa morötter!? Näh, fi fan, vad snubbigt!

En av… tja, om man nu ska kalla det ”fördelar” när det gäller socker. I brist på andra ord – socker ger snabb energi. Om man som jag har haft snedvridna mattider, valt bort att äta av okända skäl, är socker ett oerhört effektivt sätt att få energi på. Särskilt om man som jag är en lågenergiperson helt av mig själv. Vilken sockermissbrukare som helst vet att man får en energikick av socker – om man inte drabbas av sockerkoma, förstås. Men socker får igång livsandarna. Inte särskilt länge, men ändå.

Vilket för mig till en av de stora fördelarna med ägglatte (mitt fette). Jag sitter med en kopp just nu, och det är några timmar sen min förra. Jag hade hunnit bli hungrig, men nu är hungerkänslorna på väg att lägga sig. Jag ska inte säga att jag blir mätt – jag blir icke-hungrig. Det är en extremt märklig känsla – jag minns när jag började äta LCHF, hur fascinerad jag var över en här icke-hunger-känslan. Den har jag aldrig någonsin uppnått med vanlig mat tidigare i mitt liv.

Jag märker att jag verkligen uppskattar att skriva om det här. Hittills känns det som ett oerhört bra beslut att starta upp den här bloggen – jag tror att det är bra för mig. Nu ska jag dricka upp mitt fette och sen ge mig ut med hunden en sväng. Laters!