Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

FAA – Anonyma matmissburkare, verkar vara uppbyggt och fungera på samma sätt som exempelvis AA (Anonyma alkoholister). Jag har tittat runt lite på deras hemsida vid några tillfällen, och jag gick med i Facebook-gruppen Sockerbomben för någon vecka sen (nämner det i föregående inlägg).

Det här är mina spontana tankar om det, som grundar sig i en snudd på livslång syn på… well, du märker. 🙂

Jag lyckades alldeles nyss hitta 12-stegsprogrammet i listform – vad det faktiskt är för något, vilka steg det är tänkt att man ska gå igenom. Jag har aldrig sett/läst AA’s version, men misstänker att det är liknande. Drog som drog, tänker jag. Men jag måste erkänna att jag drar öronen åt mig något alldeles hysteriskt när jag läser 12-stegsprogrammet. När det börjar pratas om Gud, att ge en högre makt makten att ge oss vårt förstånd, att erkänna våra fel och brister inför Gud och så vidare – då blir det otroligt obehagligt för mig. Och jag inser att även om jag skulle vilja, så skulle det aldrig fungera för mig därför att min personliga, privata aversion mot religion – och framför allt kristendomen, är alltför stark. Man skulle kunna ge sig in i en lång diskussion om huruvida jag ogillar all religion så starkt, men den här bloggen handlar inte om det.

Det jag ogillar mest med religion sådär överlag är tanken att överlåta ansvaret för det egna välbefinnandet på någon annan. Ansvaret för att må bra i sitt liv ligger, i alla fall enligt mig, hos en själv. Man kan behöva stöttning, peppning, strategier och så vidare för att lyckas, men det yttersta ansvaret är ändå alltid personligt.

I detta är jag – på gott och ont, antar jag, ganska oresonlig. Jag har vetat i många år att jag har ett problem med socker och att jag har en beroendepersonlighet. Jag undviker sedan många år aktivt saker jag redan på förhand kan säga att jag riskerar att bli beroende av. Det behöver inte ens vara något som är destruktivt på samma sätt som socker. Som tonåring fanns det flera som ansåg att jag låg i riskzonen för alkoholmissbruk. Jag har varit internetberoende på det dåliga sättet. Jag är storrökare. Och så vidare, och så vidare…

Det handlar inte om att jag inte tror att man som missbrukare, oavsett drog, inte behöver hjälp eller stöd. För det gör man. För mig handlar det om att jag inte skulle kunna fungera i ett sammanhang där Gud – oavsett vilken form man väljer att ge hen, är inblandad. Jag kan inte sitta och be till en Gud jag inte tror på. Jag kan inte förlita mig på att någonting utanför mig själv ska ge mig kraften att motstå begäret. Det går bara inte – för mig är det stört omöjligt.

Om det här fungerar för andra är det fantastiskt. Jag är inte värre än så – alla sätt som fungerar är bra. Och så länge något funkar för en person verkar det ju onödigt att låta bli att använda det sättet. Men som sagt var – för mig kan inte just precis det här sättet fungera. Därför låter jag er som uppskattar det fortsätta med det, så söker jag strategier och verktyg som förhoppningsvis kommer att funka för mig.

Däremot är jag öppen för att använda delar av exempelvis Sockerbomben. Jag har fortfarande inte läst den, så jag vet inte riktigt vad som står däri, men när jag har läst den kan jag ju plocka ut delar som är vettiga för mig och mitt sätt att hantera saker på.

I’ll get back to you on that one. 🙂

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •