Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag upptäckte just något helt hysteriskt kul. Av någon anledning så är min tro på att jag ska kunna gå ned i vikt tudelad. Å ena sidan vet jag att det går – jag har redan, på de dryga 1½ år som gått sedan jag började med LCHF, tappat cirka 30% av min övervikt (och jag har mycket). Å andra sidan hänger en stor skepticism kvar sedan innan jag började med LCHF.

Ett tag (långt innan) resignerade jag och trodde att det här är mitt liv – såhär ser jag ut, såhär kommer jag alltid att se ut.

Jag har inga fickor på mina byxor – inte på något par. När jag skaffade hund började jag i stället använda lösa fickor att hänga utanpå (i stället för att gå ut med hunden med handväska) – de hänger på ett bälte av något slag. En del har varit fastsydda på ett bälte, andra har jag hängt på ett bälte. De jag har nu hänger på ett bälte. Det där bältet har ett syfte till (fast inte från början), nämligen att märka när jag tappar i midjemått och förhoppningsvis också vikt (jag väger mig i princip aldrig).

Och nu, förstår ni, är det såhär. 🙂

Nu när jag startade bloggen drog jag åt bältet så att det skulle sitta bra. Efter ett par veckor var jag tvungen att dra åt det igen. Och nu upptäckte jag att även om jag kanske inte behöver dra åt det riktigt än, så är det för stort – igen.

Och jag blir alldeles fascinerad. På riktigt. Jag trodde tamejfan aldrig att det på riktigt skulle hända grejer såhär snabbt. Första gången i juli 2015 när jag började med LCHF så hände det visserligen grejer, men inte så snabbt och inte så tydligt som jag hade önskat. Jag läste dock om att det förmodligen kunde bero på att jag stressat kroppen med en massa pulver och sen socker och så pulver och så socker – you know how it goes… Och att det kunde ta tid för kroppen att hänga med på vad som händer. Nu har jag visserligen ätit en massa socker under ungefär ett halvår, men maten har varit bra. Och nu när jag tar bort sockret så bara… wow.

Jag tänker dock fortsätta känna mig lite småskeptisk, bara ifall att. Det kan ta ganska lång tid för mig att övertyga mig själv om att något fungerar – och att jag dessutom förtjänar den positiva förändringen. Just nu känner jag mig mest bara häpen och förundrad.

Vem fan hade kunnat tro det, liksom!???

Det som är lite extra kul i kombination med det är att jag för första gången på många år har börjat bry mig om hur jag ser ut, vad jag har på mig och så vidare. Nu har det i och för sig andra (fler) orsaker än bara vikten, men ändå. I stället för att köpa det billigaste jag kan hitta som jag kan leva med utan att dö, lägger jag faktiskt ner pengar på sådant jag tycker är snyggt nu. Jag syr mina kläder själv, så för mig handlar det ju mest om tyg. Men nya mönster att sy efter är också sånt jag lagt lite pengar på, på senaste. Jag går runt och känner mig lite småsnygg i alla fall – riktigt snygg kommer jag nog inte att känna mig förrän typ… sen.

Man kan bli peppad för mindre, men jag måste erkänna att jag just för ögonblicket känner mig superpeppad att fortsätta hålla mig ifrån sockret. Och jag måste erkänna – igår var jag så sjukt jävla sugen att jag höll på att dö, nästan. Jag höll mig ifrån det, även om det ”bara” handlade om kokosgrädde med frysta bär till – men ändå. Jag höll mig! Sug på den ni – men utan socker på! 😀