Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag läste (och började diskutera i) en undertråd på Facebook tidigt i morse som handlade om övervikt och hur samhället ganska automatiskt diskriminerar personer med övervikt på olika sätt. En person ifrågasatte varför samhället ska anpassa sig till människor med övervikt, när dessa utgör så stora hälsoproblem för sig själva (och samhället).

Diskussionen urartade snabbt till att handla om att tjocka människor bör gå ned i vikt samt enligt personen beskriven ovan, att det är väldigt lätt att göra det. Det  handlar nämligen bara om att äta rätt och röra på sig.

Jag tappar sällan humöret, men den här gången blev jag faktiskt irriterad. Den här inställningen till personer med övervikt anser jag vara både ouppfostrad, oförskämd, det är obildat, intolerant och en hel rad andra saker som inte är särdeles positiva. Att påstå att om man har råd att bli tjock så saknar man självkontroll.

Och visst är det så – men det är inte så enkelt som den här personen vill få det att låta som. Att inte ha självkontroll är inte nödvändigtvis självvalt, och det vet varenda kotte som lider av någon form av beroende – det måste inte vara socker.

För att inte tala om att övervikt inte behöver ha med mat eller beroende att göra. Det kan handla om exempelvis olika former av ödem (jag är med i en Facebookgrupp för personer med lymf- och lipödem) – kvinnor med Lipödem får ofta stora, oformliga kroppar som gärna misstas för övervikt.

Den här personen menade också att om man har övervikt så kan man be om hjälp. Och jo, det är klart man kan. Men om jag utgår från mig själv kan jag bara säga att det ligger absurda mängder skam i detta med att be om hjälp för sin övervikt. Och det finns dessutom inte särskilt mycket hjälp att få. Man kan gå hos en dietist, men såvitt jag förstår det så kan landstingspersonal bara ge tips och råd enligt vissa regler (minns inte varifrån de kommer), och den typen av mathållning passar och funkar inte för alla. Utöver det är det typ pulverbantning och/eller gastric bypass som gäller om man vill gå ner i vikt. Ingetdera är väl särdeles effektivt om man har någon form av ätstörning eller missbruk av mat eller socker.

När jag påpekade att det kan ligga en komplex problematik bakom övervikt; känslomässiga/psykiska problem, sjukdom, kognitiv problematik, beroende och så vidare, tyckte personen att man kunde äta lyckopiller. Typ, i alla fall. Minns inte vad medicinen som rekommenderades hette, men tydligen så är den fantastiskt bra. Själv har jag ätit SSRI-preparat och gick upp hysteriska mängder under den tiden (flera år).

Det jag retade mig på mest av allt var inställningen hos den här personen att överviktiga får skylla sig själva och att det är deras (vår) uppgift att anpassa oss till samhället, inte tvärtom. Vidare också att det är lätt att gå ner i vikt, och om man inte gör det är man lat och en belastning för samhället.

Den här personen verkar vara både ung, naiv och väldigt trångsynt. En trist kombination, kan jag tycka. Och fast att jag blir irriterad på den här attityden, så känns det som att jag kanske valde väl ändå som bestämde mig för att starta den här bloggen. Kanske kan den vara upplysande på något sätt, och få någon enstaka människa därute att ändra uppfattning om hur personer med övervikt tänker och fungerar. Vi är nämligen inte med nödvändighet lata, giriga och utan självkontroll. Det kan finnas många, många andra anledningar till varför vi väger det vi väger, varför vi ser ut som vi ser ut.

Sen kan man diskutera i all evighet om samhällets ideal och normer, varför samhället är uppbyggt för normalviktiga personer, och så vidare. Men jag får ta det i ett annat inlägg. Nu ska jag ta och gå ut med hunden en sväng innan det är dags att sova.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •