Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Det här inlägget ska handla om mina funderingar om mitt eget sockermissbruk – varför det har blivit så och vad jag kan göra för att förebygga. Och jag tänker inte enbart genom att äta LCHF och att kämpa mot sockersuget, utan om det finns saker jag kan göra ur ett känslomässigt perspektiv för att må bättre och genom det bli bättre på att hantera jobbiga situationer och därmed också sockermonstret.

Det här är inte något jag grubblar på hela tiden, men jag funderar på det lite till och från. Under åren har jag kommit fram till att mat – och socker, får mig att känna mig trygg. Värme också, för den delen – men inte höga temperaturer, utan värme under en filt eller ett fluffigt täcke. Jag är uppväxt under väldigt otrygga känslomässiga omständigheter, och med tanke på att jag fått äta stora mängder socker som barn är det inte ett dugg märkligt att jag först blivit beroende, därefter missbrukare.

Det här är ju verkligen inget unikt för mig. Känner man sig otrygg söker man tröst, och hittar man det inte på det ena viset hittar man det på det andra viset – eller det tredje eller fjärde, för den delen.

För min egen del känner jag mig dock rätt nöjd med att ha kommit fram till det här. Uttalat, alltså. Det är egentligen ingen nyhet – det är något jag reflekterat över lite svagt då och då, åtminstone de senaste tio åren eller så. Men det är skillnad på insikter och insikter. Det är när man verkligen reflekterar på riktigt, inser och förstår på djupet varför något är som det är, som det gör skillnad.

Det som är klurigt nu är att komma fram till hur jag på helst så många sätt som möjligt, kan få mig själv att känna mig just trygg – utan att äta. Dit har jag inte nått riktigt än, men förr eller senare kommer jag att nå dit. Nu ägnar jag ju faktiskt rätt mycket tid åt att fundera och filosofera över mig själv, så jag hyser inga tvivel om att jag kommer att hitta någon slags svar på det.

Rent spontant kommer jag att tänka på att jag tagit ett steg i den riktningen genom att ha haft turen att kunna skaffa mig en stor frys. Stora delar av mitt vuxna liv har jag haft extremt dåligt med pengar. Jag har inte haft mat hemma, jag har mått otroligt dåligt, och för de få pengar jag haft har jag ätit choklad. Att se till att det hela tiden finns mat hemma gör faktiskt att jag känner mig väldigt trygg. Att dessutom kunna ha friheten att kunna välja vad jag vill äta känns också jävligt trevligt. Det kanske är normalt för andra, men det är inte normalt för mig – än. Det kanske kommer att bli, vem vet. 🙂

Jag återkommer till den här frågan allt eftersom.