Arkiv
Stöd Sockermissbrukaren.se på Patreon!

Jag, liksom många andra med mig, har läst ett blogginlägg skrivet av Amanda Rubensson. En ung tjej med stor insikt om hur vården behandlar och prioriterar mellan personer med över- eller undervikt, vad som bedöms som ätstörning och vad som inte, och så vidare.

Jag imponerades av denna insikt, och här kommer mina egna funderingar över det hela.

Till skillnad från åtminstone några andra har jag faktiskt aldrig haft någon närmare kontakt med vården om min övervikt. Det är, vid närmare eftertanke, två tillfällen jag bett om hjälp. Första gången var jag dryga tjugo, och fick utskrivet ett piller som skulle få mig att skita ur mig allt fett jag stoppade i mig. Tanken var att jag skulle eliminera allt fett, och därmed gå ned i vikt. Jag trodde inte på det särdeles, och jag åt det inte särskilt länge – och det gav inte heller några direkta resultat. Den andra gången var för fem år sen när jag ville göra en gastric bypass. Tyvärr drog det ut på tiden så oerhört att jag till slut ångrade mig och började äta LCHF i stället.

Det är väldigt märkligt att vården har en så rigid inställning till övervikt. Och att personalen man träffar – i alla fall för mig, inte har dragit några paralleller till ens psykiska mående. Det enda man pratar om är hur och vad man äter, att man måste äta si och så, att man måste dra ner eller sluta med de mängder onyttigheter man stoppar i sig. Men man ställer aldrig någonsin frågan varför.

Inte för att jag tror att jag hade kunnat ge ett vettigt svar. Just då var jag inte i ett läge där jag hade den självinsikten. Idag är det bättre på den fronten, men jag har förmodligen och troligtvis lång väg kvar innan jag kan ens låtsas vara i närheten av någon slags lösning på hur jag ska hantera min problematik. Men för att komma till den punkten behöver man ju hjälp, kan jag tycka. Och där är är det märkligt att vården inte har någon hjälp att ge. Tänk vad otroligt jävla behändigt det vore om det fanns tillgång till terapeuter inriktade på någon slags socker-/matberoendepsykologi, som kunde hjälpa en att förstå varför man äter som man gör, och som kunde lotsa en genom alla obearbetade känslor som fått en att börja med sitt matbeteende.

Men det är klart; om man inte kan gå med på och acceptera att en person kan utveckla ett beroende till mat/socker på samma sätt som man kan bli beroende av tobak, alkohol, spel, sex, andra droger, så är det ju svårt att förstå att det finns ett stort psykologiskt behov bakom som man tillgodoser på ett sjukligt och destruktivt sätt. Och bara det i sig är så otroligt märkligt; om någon fick för sig att göra en studie (om inte alla personer vården mött som bär på varierande grad av övervikt vore nog med bevis) om vad som ligger bakom överätande, sockerberoende/missbruk och så vidare, skulle det förmodligen visa sig att det finns väldigt tydliga mönster bakom.

Jag känner ett antal personer med övervikt i högre eller lägre grad, och alla är vi överens om att anledningen till att vi äter som vi gör inte har att göra med att vi inte vet hur man ska göra, utan hur vi mår.

Att man inom vården ignorerar detta tycker jag är under all kritik. Jag tror inte att en enda en av oss som släpar runt på en massa extra kilon inte vet hur man gör för att gå ned i vikt. Det är klart vi gör. Förmodligen har vi provat de flesta – från pulverdieter till Viktväktarna till LCHF till vanlig mat och mycket motion till ingen mat alls och överdrivet mycket motion till… i all oändlighet.

När en person vänder sig till vården för att få hjälp med sin vikt, borde vården i stället för att skicka en till dietist och en eventuell gastric bypass, sätta in en samtalsterapeut, arbetsterapeut och så vidare, för att komma tillrätta med problemet. Och när jag säger samtalsterapeut är det inte KBT jag pratar om – KBT är helt bortkastat i det här sammanhanget. Man kan KBT:a bort ett beteende i en period när en person mår bra – men så kommer suget, begäret, och då går det inte att stå emot hur mycket KBT man än gått igenom (KBT är för mig personligen bland det värsta jag vet).

Så medan jag å ena sidan inte anser att övervikt och ett stört ätande bakom det är en ätstörning såsom det definieras i stil med anorexia, bulemi och liknande, är det ändock ett stört beteende kring mat. Det behövs en helt annan form av vård och stöd omkring det än kosttips och råd om motion. Det finns många psykologiska kringelikrokar som kan ligga bakom – kroppsideal, kroppsuppfattning, självbild, hur man lärt sig hantera känslor – oftast jobbiga sådana, vilket i förlängningen kan bero på hur de relationer man haft som barn sett ut… Det är alltså mer som ligger bakom än ”bara” hur och vad man stoppar i munnen.

Vården skulle behöva skaffa sig ett helhetsperspektiv när det gäller övervikt på liknande sätt som man gör när det gäller andra ätstörningar. Dessutom skulle man kanske behöva samarbeta med de som jobbar med missbruk. Kanske göra någon slags korsbefruktning av de tu. Jag tror att man skulle kunna nå längre på det viset, och dessutom få ner antalet personer som vill – och får göra magoperationer för att gå ner i vikt.

Sedan finns det andra saker som skulle behövas också. Attitydförändringar hos både vården och samhället skulle vara att föredra. Mediebilden av både smala och överviktiga personer skulle behöva ändras. Kroppsidealet som det ser ut och har sett ut länge är under all kritik.

Så vart tusan börjar man?

Tyckte du om det du läste? Ta en minut och stöd SMP på Patreon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 + sju =

Stöd mig
Bli månadsgivare på Patreon.com

Handla fotografi av mig på Society6

Stöd mig akut med Swish till nummer 0700 10 25 78
(jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare)