Arkiv
Stöd Sockermissbrukaren.se på Patreon!

Vissa dagar lär man sig mer än andra. Så är det. Igår var en sån dag. Ja, i förrgår också, fast på ett annat sätt. Just igår var en bra dag på ett särskilt vis. Jag träffade min terapeut för sista gången, vilket i och för sig var ledsamt på många sätt, men det gav också en hel del – såsom det brukar, att träffa honom.

Innan jag ger mig in på det, ska jag lite kort berätta om kläder. Jag är ju som jag berättat, väldigt fattig. Därför finns det liksom inte i min värld att kunna köpa exempelvis nya bh’ar, om det inte är absolut, absolut nödvändigt. Nu har den bh jag använt ett tag börjat gå sönder (byglarna tränger igenom tyget mellan brösten).

Häromdagen skulle jag iväg på ett heldagsäventyr med en kompis, så jag kände mig tvungen att använda min gamla bh. Den slutade jag använda därför att den blev för stor. Mest kuporna, men när den började kännas lite smålös runtom på mellanraden av hyskorna i ryggen tyckte jag att jag ville byta. Dessutom är den röd, och jag föredrar svarta. I vilket fall – nu när jag tog på mig den var kuporna uppenbarligen fortfarande för stora, MEN!!!

MEN!!! Den var så in i helvete stor runtom! Jag knäppte hyskorna på raden längst in i ryggen, och den var fortfarande lite för stor!

Kan ni fatta?

Jag har inte vägt mig sen jag insåg att jag gått upp rätt mycket under mitt drygt halvårslånga sockerskov, och jag vet inte om jag törs nu heller – men uppenbarligen har det ju hänt grejer. Jag blev alldeles fascinerad, måste jag erkänna. Det hade jag inte alls förväntat mig!

Detta leder mig in på det fåniga misstaget jag gjorde igår. Innan jag skulle iväg till min terapeut struntade jag i att äta frukost, för jag hann inte. Därför, när jag skulle in på Willys och bland annat handla hundmat, var jag hungrig. Man ska aldrig handla när man är hungrig – jag vet ju det. Eftersom jag har bestämt att jag inte ska äta mejerier (bortsett från smör), så har jag även undvikit ost. Men igår fanns det billig ost – Port Salut, som jag dessutom inte ätit på länge. Innan jag visste vad som hade hänt, satt jag i bilen på väg hem med en bit ost. Sen åt jag av den, dessutom.

Nu har jag ju redan köpt den, så jag kommer att äta upp den. Men det var ett fånigt och onödigt misstag som jag helst inte vill göra om. Jag kan tänka mig att äta ost – fast i mat. Ni vet; riven ost i köttfärsbiffarna, eller liknande. Men jag vill helst inte äta ost såsom i ostskivor. Det är nämligen lite samma visa där; jag börjar skära ostskivor, sen kan jag inte sluta. En ost går åt ganska fort härhemma, och även om jag oftast delar med mig till både hunden och katterna så äter jag naturligtvis mest själv.

Så – jag ska äta min ost, därefter ska jag undvika att handla när jag är hungrig så att jag slipper göra såna här urfåniga, urlöjliga misstag.

NU ska jag berätta om den kuliga idén jag och min terapeut kom på igår. Vi satt och funderade över hur jag ska ta mig vidare på egen hand, nu när han slutar. Han tror att jag kommer att klara mig bra – själv är jag lite osäker. Men vi pratade, om än väldigt kort, om det här behovet av att döva känslor när man inte kan hantera dem, genom att exempelvis äta socker. Och så kom han med det alldeles fantastiska begreppet ”knarka på sig själv”.

Alltså, seriöst. Jag tycker att det är ett helt fantastiskt förslag. En helt fantastisk tanke. I stället för att knarka på saker utanför mig själv; socker, tobak, kolhydrater, shopping, whatever – så ska jag lära mig att knarka på mig själv. Att hantera mina känslor. Att känna mig hel. Att tillåta mig att känna mig trasig, ledsen, sårad, whatever – när jag gör det. Att inte gömma mig bakom falska känslor. Att vara ärlig i, och med den jag är, mot mig själv.

Att knarka på mig själv.

Hur jag ska bära mig åt har jag ingen aning om. Men jag har i alla fall gått i terapi i ungefär ett och ett halvt år. Nånting torde jag ju rimligen ha snappat upp, kan man tycka.

Sist men inte minst kan det vara värt att nämna, om jag inte redan har gjort det, att på sistone har jag varit mer aktiv och mått bättre rent generellt, än jag gjort på mycket, mycket länge (ungefär tio år eller så). Jag vet inte om det beror på det, men min inställning till mat, matintag, socker och så vidare, har förändrats kraftigt. Dess betydelse har minskat så otroligt mycket. Jag tänker väldigt sällan på mat – aldrig på socker, och om jag nu skulle råka göra det, så är det på ett väldigt obetydligt sätt. Varken mat, kolhydrater eller socker har någon stor plats i min tankevärld just nu. Ja, bortsett från att jag naturligtvis tänker på att jag ska äta, när jag ska äta, vad jag ska äta. Men på ett normalt sätt.

Det är faktiskt rätt behagligt.

Så på det stora hela; det verkar som att när man glömmer bort att man gör något av en särskild anledning – det är då det händer som mest. Jag har lite svårt att släppa det där med bh’n, till exempel. Men det är ju förjävla roligt. Jag hoppas att jag klarar av att ge fan i att exempelvis köpa hem mer ost, därför att en sak jag noterat tidigare är att när saker börjar hända med kroppen (viktnedgång), det är då jag tappar fokus och ger efter för whatever cravings jag råkar ha just då.

Så håll tummarna för att det fortsätter framåt i jämn takt, nu. 🙂

 

Tyckte du om det du läste? Ta en minut och stöd SMP på Patreon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + fem =

Stöd mig
Bli månadsgivare på Patreon.com

Handla fotografi av mig på Society6

Stöd mig akut med Swish till nummer 0700 10 25 78
(jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare)