Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Anna Hallén skrev häromdagen ett oerhört intressant inlägg om det här med varför man äter på ett destruktivt sätt. Hon menar att man äter (destruktivt) av ett av tre skäl; som beroende, som ångestdämpare eller av tristess. Väldigt, väldigt kortfattat. Det fick mig att börja fundera lite på hur mitt eget, det jag kallar sockermissbruk, ser ut, vad det beror på och så vidare.

Det jag på rak arm är helt överens med Anna Hallén om, är att det är bättre att ge sig på orsakerna till ett negativt beteende i stället för att dämpa med exempelvis mat eller något annat beroende.

Som jag har berättat tidigare är jag uppväxt på stora mängder socker. Jag har dessutom en uppväxt med dysfunktionella relationer och det finns väldigt många känslomässiga saker jag helt enkelt aldrig lärde mig som barn, därför att det fanns ingen som kunde visa mig hur man gjorde i vissa situationer. I kombination är det ju som gjort för att bli ett sockermissbruk och överlag, taskig psykisk hälsa.

Anna Hallén beskriver tre orsaker till varför man ger sig in i ett destruktivt förhållande till utloppet för ens beroende. Det kan antingen vara ett rent fysiskt beroende, eller så självmedicinerar man på grund av dopamin eller seretonin. För min egen del tror jag att det är en blandning av beroende (som jag kallar missbruk) och seretonin. Att jag har en psykisk sjukdom (bipolär) krånglar till det litegrand – framför allt eftersom jag under en period av några år åt antidepressiva som påverkade just seretoninet och gjorde att jag minst fördubblade mitt intag av socker.

Det får mig osökt att tänka på Sockerbomben som jag kritiserade litegrand för ett tag sen, och som jag sakta men säkert håller på att ta mig igenom (hela boken) nu. Den anklagar socker och kolhydrater för att vara boven i dramat och att stora delar av de psykiska obehag man får när man upphör med det beror på abstinensbesvär. För min egen del kan jag visserligen få abstinensbesvär om jag inte får mitt socker när jag är i ett skov, men jag anser – åtminstone för mig personligen, att det är de psykiska besvären som ligger bakom mitt missbruk. Jag blir inte mindre bipolär för att jag lär mig hantera mitt sockermissbruk.

Däremot så tror jag att om jag lär mig hantera all känslomässig balast jag har (och det är en hel del), så kan jag lära mig att hantera både min bipolaritet och mitt sockermissbruk så att det går att leva med. Det man inte får glömma bort – det är att man hela tiden måste underhålla det man lärt sig i fråga om att hantera saker. Man kan liksom inte sluta upp med det, för då är man nog snart tillbaka i både sjukdom och missbruk.

Så för min del tror jag att det viktigaste och bästa jag kan göra för mig själv när det handlar både om socker, mat och bipolaritet – det är att lära mig allt det jag borde ha lärt mig som barn. Hur jag ska hantera olika känslor. Hur jag ska hantera mina relationer. Och så helt enkelt göra det hela, hela tiden. Att på något sätt override mina gamla, destruktiva spår som är så inkörda i min stackars hjärna att de förmodligen aldrig kommer att försvinna helt. För jag är inte naiv nog att tro att jag aldrig kommer att ha ett bipolärt skov igen, eller att jag aldrig kommer att trilla dit på socker igen. Sannolikheten att jag gör båda delarna – dock troligen inte samtidigt, är alltför stor.

Vidare skriver Anna Hallén om att man kan äta destruktivt på grund av dopamin, men det är nog mitt minsta problem. Nog för att jag vill ha både mentala utmaningar och förändring – men återigen ställer min bipolaritet till det för mig. Jag har levt ett på många sätt för utmanande och krävande liv att min hjärna inte riktigt klarar av den stressen. Det är förvisso många gånger bättre nu än det var när jag mådde som sämst, direkt efter de här påfrestande åren – men ändå. Jag har på många sätt större behov av lugn och ro med spänning och utmaningar i lagom mängd, än ett hetsigt, stressigt liv med många intryck och så vidare. Jag har en nära vän som vid något tillfälle har sagt att hon äter socker på grund av tristess, men jag har aldrig känt igen mig i just det.

Sist men inte minst vill jag bara notera att jag är så oerhört fascinerad över hur jag handlar mat. Jag storhandlar varje månad av en hel rad olika skäl, och nu handlar jag mer varierat än jag gjort någonsin och blir helt fascinerad.

Det kanske kan bli hyfs på mig och mina matvanor med, till slut. ♥

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •