Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag gjorde en för mig otroligt märklig upptäckt för någon vecka sen. Jag syr i princip alla mina kläder själv, och jag köpte för ett tag sen ett nytt mönster på ett linne. Som vanligt när jag syr något för första gången, sydde jag efter största storleken. Jag är van vid att ha en stor kropp, liksom.

Men tro på fan – den här gången blev det på tok för stort!

Det är svårt att förklara känslan när man syr något på ett sätt man är van vid, bara för att upptäcka att det är för stort. Och då menar jag verkligen – alldeles för jävla stort.

Jag menar på intet sätt att jag helt plötsligt har blivit smal, för så är det inte. Det kommer att ta ett tag innan jag når dit. Dessutom ska jag erkänna att jag i mitt stilla sinne undrar hur storlekarna från just det här märket av mönster förhåller sig till samma storlekar av andra märken, för att inte tala om storlekar på färdiga kläder man köper i handeln. Det är typiskt mig att ifrågasätta om jag verkligen gjort något bra, eller om det finns andra förklaringar.

Men oavsett vilket – det skiljer fyra storlekar mellan de två linnen jag har sytt! Det första var störst och riktigt hänger. Jag tittade lite och funderade lite, sen skrev jag ut och klippte ut pappersdelarna igen, fyra storlekar mindre – och det sitter som en smäck.

Jag har lite svårt att släppa det här. För drygt två år sen trodde jag inte att jag ens kunde gå ner i vikt. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt. Jag hade resignerat och tänkte att jaha, det är såhär jag kommer att se ut resten av mitt liv. Stor, fet, ful och äcklig.

Och så nu, dåh. Fyra storlekar mindre – och det efter två år på LCHF (inklusive två längre sockerskov). Det innebär att jag säkerligen tappat minst sex storlekar sedan jag började. Det är tamejfan helt otroligt. JAG!!!

Jag vet inte om det är allt detta i kombination med att jag mår bättre i min bipolaritet än jag gjort på många, många år, som gör att jag faktiskt börjar känna mig snygg. Jag börjar bry mig om hur jag ser ut. Jag börjar till och med tänka att jag nödvändigtvis måste ha tag i en bra bh som får tuttarna att se snygga ut. Fast det känns lite kluvet, eftersom jag kommer att växa ur den så småningom – och jag är fattig…