Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag har en fruktansvärd pms. Ja, inte just för ögonblicket, men jag har alltid haft hemsk pms. När jag var yngre hade jag en fruktansvärd mensvärk också, men den gav med sig när jag var runt tjugo och fick en spiral insatt. Då minskade också mängden blod. Men utöver detta har min pms alltid bestått av djupa depressioner (värre än vanligt, alltså), extremt dåligt humör, jag blir irritabel, sur, grinig, tar åt mig av allt – och så sväller jag.

Just för ögonblicket går jag runt och väntar på att min mens ska bryta ut. Den här gången har mitt psykiska mående inte varit så påverkat – numer varierar det oerhört mellan gångerna. Det som gör saken så frustrerande är att jag har en p-stav för att slippa just pms’n och i så stor utsträckning som möjligt, även mensen. Tyvärr fungerar det inte särskilt väl alls. Mensen är oregelbunden, och pms’n likaså. Det gör att jag inte riktigt märker av när jag får pms, utan bara en vacker dag inser att ahaaaa, jamen jävlars, det är därför jag går runt och mår extra crappigt.

Men den här gången – liksom i och för sig allt som oftast, märker jag att det är på gång därför att jag sväller så oerhört i magen. Eller; hela magen och mellangärdet. Jag går liksom runt och känner mig snudd på gravid, även om jag tror att det kanske bara är jag som ser/märker det hela. Men det är så fruktansvärt irriterande. Jag har en p-stav av en anledning, och det är för att slippa det här.

Tack och lov märker jag inte alls av det som normalt brukar vara en väldigt stor sak för mig när jag har pms, och det är sockersuget. Jag vet inte varför, riktigt, men jag är oerhört tacksam att det håller sig borta.

Det som är mest irriterande när det gäller att som kvinna ha en återkommande längre period varje månad där kroppen inte beter sig normalt, är att det blir väldigt omständigt att hålla koll på sin eventuella viktnedgång. Nu väger jag mig i princip aldrig eftersom jag mest blir stressad av det, och eftersom jag fortfarande väger såpass mycket att jag mest blir deprimerad av det – men det märks på kläderna. Mitt bälte som jag drog åt för ett litet tag sen har så sakteliga blivit större, men nu sitter det åt ganska hårt igen, och jag har inte gjort några som helst förändringar i mitt ätande som skulle kunna påverka detta.

Det är störande och irriterande att min kropp är ”normal” max två veckor i månaden. Kanske så lite som en, beroende lite på. Så fort ägglossningen sätter igång börjar kroppen förändras.

USCH!

Sen har jag hört/läst att det kan bli såhär just när man äter LCHF, och det skulle väl vara den enda nackdelen jag hittat hittills med just det här sättet att äta.