Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag föredrar oftast att inte göra som alla andra. Jag har en grej om det där att gå min egen väg, att göra egna val och så vidare. Dock så läste jag häromdagen om detta med resistent stärkelse (RS) och blev nyfiken på vad det skulle kunna göra för mig.

Så för det är jag väldigt tacksam, My på LCHFingenjören.

Först vill jag bara förvarna dig som är kräsmagad och inte tycker om fula ord – jag svär och jag är allmänt ful i munnen. Jag skräder inte mina ord när det handlar om sånt de flesta inte pratar om. Tycker du att det är jobbigt att läsa råder jag dig till att inte fortsätta läsa. 🙂

Det första jag noterade, och det gjorde jag efter bara ett eller två intag av potatismjöl i vatten vilket är det sätt att få i mig den här resistenta stärkelsen som jag valt, är att jag gick på dass och sket väldigt bra. Under hela den tid jag ätit LCHF har det mest handlat om sprutlackering av toaletten, eller att vara stenhård i magen så jag verkligen fått uppleva hur det måste kännas att föda barn. Fi fan. Men den här gången – helt normalt, och det var knappt jag behövde torka mig efteråt. Inget klet, ingen halv toarulle som gick åt – jamen, ni vet… Otroligt intressant upplevelse, efter två år med mest sprutlackering, och innan dess när jag fortfarande storknarkade socker, rätt mycket hård mage.

Och under de efterföljande dagar efter detta har det sett ut på samma sätt, förutom idag när det exploderade i arslet på mig när jag gick på dass. Fast inte ens i närheten av vad det skulle kunna vara, och jag misstänker att det beror på att jag ökade mängden potatismjöl till två teskedar i stället för en, i mitt vatten.

Sen kommer vi till sånt som inte behöver fullt så fula ord att beskriva. Nämligen ytterligare tecken på att jag märker att det händer saker med min kropp, trots att jag ska ha mens och trots att jag varken väger eller mäter mig.

Ett tydligt tecken för mig att det händer saker är det jag ser på mina händer. Oftast handlar det om de här ”påsarna” av hud jag får precis vid knogarna. Jag tittade nyss på mina händer och såg dels dessa ”påsar”, dels att jag hade lite mer lös hud än vanligt. Plus att framför allt höger handled såg smalare ut än vanligt.

Sen har jag under den senaste veckan eller så noterat att det har hänt saker med mina lår. Jag har alltid, i hela mitt liv, haft väldigt breda och tjocka lår. För oss som har det blir det supertydligt när man sitter ner; låren liksom plattas ut och breder ut sig. Jag tror det var när jag satt på dass (!) tidigare i veckan som jag lade märke till att jag har mycket smalare lår än jag är van vid. Döm om min förvåning och stora glädje. Jag vill bara kort kommentera att jag tror att jag vet vad det beror på; jag hade turen att få tag på ett par militärkängor med stålhätta för någon månad sen. De är rätt tunga att gå i, och man får kämpa mer än man är van vid. Pö om pö har jag använt dem mer och mer när jag till största delen inte fick vattenblåsor av dem längre. Hence, I believe, smalare lår.

Innan jag började svälla så bedrövligt i magen och mellangärdet, upplevde jag också att mitt mellangärde framför allt, började minska. Jag har alltid haft ett putande mellangärde, oavsett hur stor eller hur liten jag varit, vilket på många sätt är oerhört irriterande. Att se att det börjar minska är därför oerhört glädjande.

Så på det stora hela är detta med LCHF just nu väldigt glädjande. Jag gläder mig också åt det faktum att jag lyckats ta mig förbi den punkt där jag normalt testar att köpa hem typ grädde, craime fraiche eller liknande för att prova och se hur det går. Nu har jag ju gjort det några gånger och konstaterat att det inte fungerar – så jag är superglad att jag lyckats låta bli den här gången.