Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Nu har det gått lite drygt en vecka sedan jag började stoppa i mig RS (resistent stärkelse). Under veckan har jag dessutom – äntligen, fått min mens. Ett par dagar innan mensen dök upp hade jag en fruktansvärd pms – den var inte att leka med, kan jag säga. Fi fan, vad vidrigt.

Men jag tror att jag har nått en platå.

Under de nu dryga två år jag ätit LCHF i syfte att tappa i vikt och omfång, har jag haft två längre sockerskov. Dessa har påbörjats av lite olika skäl; första gången därför att jag trodde att jag kunde hantera att “bara” äta en chokladboll för att jag “förtjänade det”. Ni vet – det gamla vanliga. Det visade sig snart att jag inte kunde hantera det, men då var det för sent. Andra gången började det genom att mina föräldrar bjöd på mat som innefattade gratäng på broccoli och blomkål – och grädde. Jag började göra det hemma, sen började jag ha grädde i teet, och sen drog det iväg som tusan. Under detta skov gick jag upp 10+ kilo (förmodligen 15). Det är efter detta skov den här strikta perioden som jag påbörjat och tänker fortsätta med, startade.

För någon månad sen eller två nådde jag den där punkten där jag kunnat trilla dit igen. Den, där jag tror att jamen det här går ju så bra, jag borde kunna köpa hem grädde och ha i maten, eller i teet utan att för den sakens skull trilla dit. Tack och lov är insikten om att jag faktiskt inte kan det än så länge starkare än driften att faktiskt göra, så jag lät bli. Som det känns just nu finns det vissa livsmedel det är lika bra att strunta i helt och hållet, och allt som har med mjölk/mejerier att göra (förutom smör) hör inte hemma i mitt kök. Det är bara att inse.

Under hela den tid jag drivit den här bloggen – vill säga; sen den 20 mars, har jag hela tiden märkt att det händer saker. Kläderna blir större och sitter sämre, mitt lymfödem har förändrats till det bättre – och det har varit ganska konstant. Men nu, i samband med den här mensen, tycker jag att det har stannat av. Mitt bälte som började sitta löst innan jag började svälla upp för ett par veckor sen, sitter inte lika löst nu. Det är i och för sig varmt och kvavt här där jag bor (Västerås) och min kropp har aldrig reagerat bra på värme. Det skulle kunna vara det som stör – men jag tänker inte lita på att det är så. Dessutom så skiljer det sig, beroende på hur länge jag varit vaken, hur/när jag ätit och så vidare. Skitskumt och faktiskt jävligt drygt.

Det enda riktigt glädjande är att oavsett ovanstående, så har jag tappat en hel del sen jag började för två år sen. 🙂

Det här är min första ordentliga platå jag nått hittills. Förmodligen för att det är det längsta utan avbrott jag hållit mig ifrån socker och andra kolhydrater. Och det tänker jag fortsätta med. Det är nämligen så att jag är (märker jag, nu när jag ser att det fungerar även för mig) ganska förtjust i tanken på att kunna känna mig snygg. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig snygg. Jag har alltid mätt mig med andra, och det har alltid funnits tjejer/kvinnor i min omgivning som varit betydligt smalare än jag, snyggare än jag, sexigare än jag… Jamen ni vet ju själva. Men nu mäter jag mig inte med någon annan; jag har bara mig själv som måttstock. Och allt som är mindre än tidigare är bra – men jag vill nå väldigt långt. Som med allt annat har jag höga krav och förväntningar. Jag inser att jag troligen inte kommer att kunna förverkliga alla mina krav och förväntningar, men några stycken tänker jag allt roffa åt mig.

Enbart för att jag kan.

Därför tänker jag inte grotta ner mig i det faktum att det verkar som att jag hamnat på en platå just nu. Jag tänker fortsätta äta som jag gör utan att blanda in vare sig socker eller andra kolhydrater. Sen tror jag att jag ska börja fundera på sånt där som har med att forma kroppen att göra. Jag tillhör den grupp av människor som inte alls tycker om att röra på sig. Bland det äckligaste jag vet är att svettas, till exempel. Jag undviker det så långt det är möjligt (vilket också är en av anledningarna till att jag verkligen avskyr sommaren). Men jag fattar ju att så småningom kommer jag att behöva börja med någon mer/annan fysisk aktivitet än att gå ut med hunden. Än så länge är jag dock av åsikten att jag fortfarande väger för mycket. Det vore inte schysst mot kroppen att utsätta den för mer påfrestningar än jag redan gör genom att väga för mycket. Det får komma sen, när ett antal kilon till har trillat av.

Vad har ni för erfarenheter av att stanna till i viktnedgång på en platå, på det här viset? Dela gärna med er i kommentarsfältet!

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •