Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Nu har det varit ett litet uppehåll – bland annat på grund av att jag haft en muskelinflammation i höger axel/överarm, vilket gjorde att jag dels hade jävligt ont, dels knappt kunde röra armen. Värktabletter och liniment var oerhört hjälpsamt – men varför överanstränga armen i onödan, liksom!?

Idag ska ni få lite allmänna uppdateringar om saker jag pratat om tidigare, samt några roliga framsteg.

Nånstans i början av mitt bloggande om sockermissbruk, ätande och hela baletten, pratade jag om att ett av mina första mål var att äta ett mål lagad mat om dagen. Jag har inte gjort några uppdateringar om det, så here goes…

Det går på det stora hela väldigt bra. Jag lagar mat i princip varje dag. En sak jag har noterat är att det är bättre för mig att laga mat varje dag än att göra storkok. Anledningen? Därför att med storkok finns tillgång, och då riskerar jag att gå och småäta på ett sätt jag inte gör om jag gör i ordning EN portion. Det finns givetvis för- och nackdelar med båda sätten att laga och äta mat på, men för tillfället fungerar det bäst att göra en portion åt gången.

Sen ska jag i ärlighetens namn erkänna att det händer att jag är väldigt lat och äter kallt – typ; kall korv och bearnaisesås. Det är de dagar när jag är fruktansvärt trött, eller om det av ett eller annat skäl blir långt mellan måltiderna (typ; jag ska iväg nånstans ungefär när jag borde äta). Då händer det att jag äter kallt och i princip olagat. Men med tanke på att jag ändå äter lagad mat oftast, känner jag att det är ok att göra så lite då och då. Och det viktigaste av allt är att jag inte faller i sockerfällan och smiter in på ICA och köper något sött. Det riktigt roliga är att jag inte ens är sugen på sött längre. Alls. Tänk hur det kan bli! Jag är oerhört häpen över det.

När det gäller storlek på portioner har jag lyckats minska dem en aning. Kanske inte fullt så mycket som jag skulle vilja, men jag tänker lita på att det kommer. Det jag har minskat på är mängden grönsaker, faktiskt. I stället för att skiva ner två morötter och en hel paprika, använder jag en morot och en halv paprika.

I övrigt tror jag att jag kanske har skvallrat om en av mina roliga upptäckter. För ett tag sen, när jag stod framför badrumsspegeln, upptäckte jag att mina axlar såg annorlunda ut. Jag vill poängtera att jag verkligen inte är smal, men när man upptäcker att det under all padding faktiskt finns ett skelett, och att man helt plötsligt upptäcker att det kanske finns en kropp därunder, är det faktiskt rätt kul.

Lika förvånad blev jag nån vecka efter detta, när jag oförhappandes såg mig i helkroppsspegeln. Jag brukar inte se mig i spegeln, eftersom jag inte tycker om det jag ser – men den här gången skedde det utan att jag tänkte på det. Och när jag upptäckte att i stället för att min kropp påminner om en stor, fläbbig blobb, så fanns det faktiskt drag av en midja nånstans däri mitten. Helt otroligt.

Detta innebär inte att jag har en snygg kropp helt plötsligt. Det är lååååång väg kvar. Men bara grejen att det med små babysteps börjar dyka upp små tecken på att det finns en kroppsform under all padding, alla lager av fläsk… It’s quite encouraging.

Jag träffade en kompis igår jag inte sett på länge. Hon gjorde för ett par år sen en gastric bypass, och vi pratade lite om det där med tidsperspektivet. Och faktum är att även om det är frustrerande ibland, så känns det ändå rätt bra att det får ta tid. Dels för kroppens skull, men också för skallen. Att hinna med att tänka och anpassa sig. För tro inget annat, för all del – det handlar jättemycket om att anpassa sig åt alla håll och kanter. Den inre självbilden ska anpassa sig till den yttre faktiska, fysiska kroppen, och tvärtom.

Det är en hel del mentalt schavande, men värt det.