Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag har pms igen. Just precis idag lyckades jag ta min Premalex innan det dåliga humöret kickade in – tack och lov. Men jag satt just och funderade lite över ett samtal med min pappas änka jag hade för en stund sen, och vi pratade bland annat om ätande, vad och när man kan sluta äta något och så vidare. Det fick mig att fundera lite över vilka “problem” jag har här i livet.

Bipolariteten. Sockermissbruket. Pms’n.

I sin tur fick det mig att fundera på fenomenet hönan eller ägget – vilket kommer först?

I boken Sockerbomben får i alla fall jag lätt uppfattningen att man anklagar fel sorts mat för väldigt, väldigt många problem. Både fysiska och psykiska. Det kan säkert ligga något i det, men personligen finner jag det oerhört svårt att tro att alla mina problem kommer sig av att jag har ägnat en så stor del av mitt liv åt att äta destruktivt.

Att det däremot är komplext hyser jag inga som helst tvivel om. När det gäller bipolär sjukdom är ett av de främsta råden man får att ha en bra kosthållning och sova ordentligt och att skapa rutiner. Lättare sagt än gjort om man är bipolär, kan jag av egen erfarenhet säga. Jag har hittills lyckats med att hålla en god kosthållning och att skapa rutiner som funkar för mig och min hund. That’s it. Mina sovrutiner är minst sagt oregelbundna och vad jag brukar säga; rullande.

Men om man/jag skulle ta och fundera på vad som kommer först – nämnda höna eller fjäder.

Oavsett om man pratar om bipolaritet eller socker/matmissbruk, finns det ju alltid anledningar. Bipolär sjukdom utvecklar sig sällan bara för att den kan, utan det är oftast något som triggar den. Det finns också ofta anlag bakåt i släkten; en förälder, ett syskon, eller kanske längre bak. Enligt min erfarenhet är det vanligt hos personer med bipolär sjukdom att man är dålig på att hantera relationer, att man är dålig på att hantera sina egna känslor, sina reaktioner på både yttre och inre påverkan.

Den enda koppling jag personligen kan göra mellan min bipolaritet och mitt sockermissbruk är att jag efter ungefär ett och ett halvt års psykoterapi, lyckades sluta med sockret och ge mig in i strikt LCHF – vilket jag inte klarade innan mitt senaste längre sockerskov. Psykoterapin gick (uppenbarligen!) ut väldigt mycket på att jobba med mig själv, att hitta känslor, att acceptera dem och så vidare. Det har hjälpt mig väldigt mycket även när det gäller intag av socker, och mat för den delen. Jag ska inte säga att det är något jag aktivt tänker på, men någonstans i det undermedvetna misstänker jag att det är så.

När det gäller mitt missbruk av framför allt socker, handlar det till extremt stor del om tröstätande. Jag känner mig låg, ledsen, deprimerad, whatever, jag blir småsugen, mer sugen, hysteriskt sugen, måste ha socker, köper och äter något med socker tills jag nästan storknar. Eller åtminstone till jag skäms. För att inte tala om funderar över vad personalen på ICA månde tro om mig som ständigt (dagligen) handlade absurda mängder med socker. Eller, för den delen, mitt senaste sockerskov där den största boven faktiskt var grädde. Minst fem deciliter om dagen – framför allt i te.

Det här med vilket som kommer först – bipolaritet eller sockermissbruk, är något jag har funderat på rätt länge, faktiskt. Mest för att jag irriterar mig en aning på att man i Sockerbomben så lättvindigt förringar bipolär sjukdom genom att säga att symptomen kan bero på felaktig kost, och om man ändrar kosten försvinner symptomen. Det är inte fullt så lätt att göra sig av med bipolär sjukdom.

Efter att ha levt med både bipolaritet och sockermissbruk under största delen av mitt liv, erkänner jag gladeligen att de är ganska tätt sammanflätade – men jag vet inte riktigt hur. Jag erkänner också att en bättre mathållning än den jag haft tidigare i mitt liv underlättar – både för missbruket av socker och bipolariteten. Men en bättre mathållning är på intet sätt en garanti för att mitt bipolära mående helt plötsligt trollas bort för att aldrig återvända. Jag behöver fortfarande medicin och helst terapi för att kunna återgå till ett någotsånär normalt liv.

Det som händer när jag äter vettigt är att jag hjälper mig själv att stabilisera mitt mående – oavsett om det är orsakat av bipolariteten eller sockermissbruket. Det gör att jag lättare kan hålla mina humörsvängningar i schack, vilket givetvis är tacksamt. Men de finns där ändå.

Det jag tror är till mest hjälp för både bipolär sjukdom och socker/matmissbruk, är faktiskt psykoterapi. KBT är ingenting för mig; jag blir bara irriterad, sur och grinig. Men psykoterapi, för att gå till botten med varför man gör på ett visst sätt, och dessutom få hjälp att bearbeta det. Det har i alla fall hjälpt mig.

Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska komma fram till något vettigt med min pms. Den har jag, hur jag än äter.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •