Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

För ett par dagar sen skrev jag om småätande. Nu ska jag skriva om det igen, fast ur ett pms-igt perspektiv. Jag har nämligen återigen drabbats av den här förbannade, eviga mardrömmen. PMS. Den tar sig olika uttryck varje gång, så det är stört omöjligt att förutsäga hur den här månaden kommer att bli. Det handlar om allt från att vara svullen i magen, på händerna och i ansiktet, till sedvanlig känslosamhet, lättrördhet, irritation osv, till självmordstankar, till mensvärk, till… i all jävla fucking oändlighet. Oerhört tröttsamt.

Den här gången verkar det handla om irritation, lättrördhet – och sug i magen. Inte sockersug, nödvändigtvis, men hade det här varit för tre år sen hade jag vräkt i mig säkert dubbelt så mycket socker som i vanliga fall (och det var inte lite, kan jag säga). Nu går jag mest runt och känner ett ganska konstant sug som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det har hittills slutat med att jag äter ett mål mat extra om dagen, köper hem grekisk ost och äter till mitt fette, samt dricker en extra kopp fette per dag för att på så vis försöka döva det här irriterande suget.

Det här är så sjukligt jävla irriterande. Det här är inte normalt för mig, om man nu kan hitta någon slags normalitet i den pms- och menscykel jag lever i. Från min första mensdag tar det ungefär två veckor innan pms’n kickar in (fast den här gången tog det bara en vecka). Jag har pms i ungefär två till två och en halv vecka. Därefter mens i fyra till sju dagar på ett ungefär. Ni kan själva räkna ut hur mycket “normal” tid det blir däremellan. Inte särskilt mycket. Plus att den tiden går jag mest och väntar på att det ska sätta igång igen.

Jag HATAR mens.

Jag märker att inlägget handlar mer om mens och pms än om småätandet hittills. Jag ska försöka fokusera, men faktum är att min menscykel tar upp oerhört mycket tid och energi från mitt liv. Och det från ett liv som tar extremt mycket tid och uppmärksamhet helt av sig självt ändå. Att ha den här ständiga oron för hur jag ska påverkas av pms’n den här gången känns inte helt ok.

Detta är det främsta skälet till att jag har en p-stav. Jag har haft p-stav i ett antal år och den har alltid fungerat tillfredsställande. Jag hade mens kanske fyra gånger per år och i så liten skala att inte ens trosskydd behövdes. Lite svagt, svagt rosa på pappret när jag varit på dass. Men efter senaste gången jag bytte förra året – horribelt! Både pms och mens är hyfsat oregelbunden, jag vet aldrig vad jag har att vänta, om jag kommer att vilja dö eller om jag kommer att ha mensvärk. Eller nåt annat. Eller kanske rentav allt på en gång. Man ska veta att man lever.

Jag har läst och/eller hört att mensen kan påverkas av att man äter LCHF. Jag vet inte om det stämmer. Om så är det den enda nackdel jag hittills kunnat hitta med den här livsstilen.

Om någon har något tips på hur man kan få bukt på detta får ni hemskt gärna informera mig. Jag har tid hos gynekolog i början av november, och kommer med stor sannolikhet att prata om Premalex (igen) som är lite för dyrt för att jag ska ha råd att äta det varje månad. Helst skulle jag bara vilja ta bort eländet, men det ger ju sina bieffekter, det med.

BLÄH! 🙁

I vilket fall som helst. Fördelen med att det är återkommande är att jag efter mycket om och men återigen lärt mig känna igen tecknen på hur jag fungerar. Och så är jag, även om hon vissa dagar är jävligt gratis, väldigt tacksam över att min hund är den bästa barometer jag kan tänka mig, och speglar oerhört väl hur jag mår.

 

  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •