Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag delar mina inlägg i flera sociala medier, och på ett av de senaste fick jag ett tips om att läsa Hormonbibeln av Martina Johansson (bloggar om mat och träning). Eftersom väldigt mycket av mitt liv kretsat omkring mens och pms under ganska lång tid bestämde jag mig för att följa rådet inom så snar framtid som möjligt. Tursamt nog fanns boken som pocket, så att även jag kunde ta mig råd att köpa den ganska omgående.

Och till skillnad från när jag köpte hem Sockerbomben, har jag nu sträckläst en bok för första gången på åratal. På grund av min bipolaritet och den utbrändhet jag drog på mig för sisådär tio år sen, förlorade jag förmågan att kunna sitta och läsa mer än några rader i taget. Tills nu. Bara det i sig är värt att notera med råge. Jag läste jämt förut. Jag hade alltid flera böcker igång samtidigt. Och sen bara försvann det. Jag har inte… jo, jag har läst EN bok på säkert minst fem år, och det tog riktigt lång tid. Jag har fortfarande inte läst mer än kanske en fjärdedel i Sockerbomben, trots att det är ganska länge sen jag köpte den.

Men Hormonbibeln var helt annorlunda. Sockerbomben finns det ju anledningar till att jag har svårt för. Den har en lite sekt-aktig känsla, vilket är något jag rent generellt starkt ogillar och som jag gärna håller mig så långt borta från som möjligt. Hormonbibeln, för mig, är mer rakt på sak. Den berättar kortfattat och begripligt om hormoner, hur de fungerar och varför, och hur olika typer av människor kan använda sig av det ena eller det andra eller tredje. Martina Johansson har verkligen lyckats med att inte lägga in någon skuld på hur man är som person, trots att hon adresserar minst tre olika typer – den som älskar att träna och kanske till och med bygger muskler, den som gillar att hålla sig i form men kanske satsat på fel metod för viktnedgång, och sedan den som har rejält med övervikt (såna som jag).

Så Martina Johansson – om du skulle råka läsa det här; tack för att du inte skuldbelägger oss stora människor. Tack för att du genom hela boken håller dig objektiv och till fakta mer än något annat. Jag uppskattar det oerhört. Det gör det lättare att plocka ut det som känns viktigt och relevant för mig personligen och lämna resten till den som har behov av det (eller för den delen; mig själv vid ett senare tillfälle). Jag är skitglad att jag köpte den här boken, och jag kommer att investera i Hormonbibeln 2.0 – den om kvinnors hormoner.

Det jag tar med mig från den här läsningen (jag kommer att läsa delar av den flera gånger) är att jag har problem med mina binjurar. De är utmattade, och jag lär göra något åt det. Eftersom jag precis har läst boken kommer jag nog att blanda ihop en hel del, men jag tror också att jag måste göra något åt mitt kortisol. Om det ska upp eller ner låter jag vara osagt för ögonblicket, men jag reagerade på att jag bör göra något med det. Men just det där med binjurarna var så otroligt intressant. Tanken är förvisso inte helt ny, men det var intressant att läsa om ett antal symptom jag har och inse att det faktiskt går att göra något åt dem.

En annan sak jag imponeras över, trots att jag normalt sett brukar störa mig på att vanligt folk (läs; folk friska från svårare psykiska sjukdomar), är hur Martina lyckas prata om hur viktig en positiv inställning till sig själv, livet och så vidare, är. Normalt provoceras jag enormt av detta eftersom jag lever med bipolär sjukdom och min förmåga att göra just detta är oerhört påverkad av dagsform med mera. Men jag vet ju å andra sidan att den bipolära sjukdomen sitter i hjärnan och har mer med kemi att göra än inte (det finns ju anledningar till att Litium är ett känt och beprövat medel som även jag äter för min bipolaritet). Och om det är möjligt att påverka sina hormoner så att hjärnan fungerar bättre och inte är fullt så känslig, så att jag den vägen kan fungera mer stabilt och så vidare, så vore ju det fantastiskt.

Det gör mig, måste jag erkänna, väldigt glad att förstå och inse att det finns möjlighet att reparera i alla fall en del av de skador jag åsamkat mig själv genom den livslånga misshandel jag utsatt mig för genom att äta på ett sätt som inte gynnar mig och min kropp – och givetvis en massa annat. Jag tror inte att exempelvis (återigen) min bipolaritet kommer att läka bort för att aldrig återkomma – den skörheten sitter nog där den sitter. Men som sagt var – kan jag genom att äta vettigt och stoppa i mig lite kosttillskott som påverkar mina hormoner i positiv riktning kanske jag till och med kan må bättre, både fysiskt och psykiskt.

 

  • 8
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •