Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Har precis suttit och skrivit fram och tillbaka med en gammal klasskompis jag inte haft kontakt med på tjugo år eller så. Hen tog kontakt via Facebook, och det var jätteroligt att höra vad som har hänt på tjugo år. Eller ja, roligt och roligt. Vi konstaterade att vi båda två har en beroendesjukdom och har svårt att hantera känslor. Vad är kul med det, liksom?

Mitt i diskussionen berättade hen att hen varit nykter i si och så lång tid (ganska lång tid). Jag gratulerade automatiskt stort och tyckte det var jättehäftigt. Men det slog mig efteråt att hade det varit jag, hade jag nog inte velat göra så stor sak av det. Det är ett av mina främsta mål när det gäller mitt missbruk – det ska inte vara någon stor sak att låta bli.

Det fick mig att tänka vidare och inse att nästa gång en liknande situation uppstår – framför allt om det är en person jag inte känner så väl, så ska jag faktiskt ta mig friheten att fråga hur den vill ha respons på ett sånt uttalande. Fan, man vet ju inte. En del vill ha och behöver jättemycket cred för att de lyckats med en så stor sak, medan andra inte alls vill lägga så stor vikt vid det. Det är ju liksom olika – och båda sätten att hantera det på måste ju få vara ok.

Något jag har lärt mig sedan jag började äta LCHF, men kanske till och med innan det, är hur jag personligen vill och kan prata om mitt missbruk och min vikt. Tidigare i mitt liv har jag skämts så fruktansvärt över framför allt min vikt, men när jag tog tjuren vid hornen och insåg att jag har ett problem (detta var flera år innan insikten om att jag på riktigt har ett sockermissbruk) blev det helt plötsligt lättare.

Jag tror i och för sig att jag har skrivit om det här tidigare; detta med att distansera sig, att skilja på kropp och person. Men det sättet att hantera det på har funkat för mig, det har hjälpt mig att faktiskt kunna prata om det.

Och även om jag inte tror att det här med 12-stegsprogrammet är något för mig, så känns det ändå skönt att veta att jag har vänner med ungefär samma problematik som jag, och det är skönt att veta att det finns någon att prata med om de här sakerna man skäms så mycket över att man aldrig skulle säga det högt till någon annan.

________________________________

Du som också missbrukar socker och/eller mat (eller något annat, för den delen) – hur vill du prata om det för att det ska fungera för dig? Vill du att det ska vara stort och häftigt när du lyckas med något, eller vill du inte göra någon stor sak av det? Eller vill du ha det på ett helt annat sätt?

Och bara därför ska jag ta tillfället i akt och säga att det närmar sig åtta månader (om jag räknar rätt) med abstinens för min del. Och näh, det är faktiskt ingen stor sak. Än så länge har jag inte firat mig själv alls vid något tillfälle för att jag har varit duktig. För jag tycker inte att jag har varit duktig. Inte på det sättet. Jag tar bättre hand om mig själv, men jag har inte varit duktig. Kanske för att jag inte har haft något direkt sug efter socker. När suget kommer och jag låter bli – ja, kanske jag kan tänka mig att tycka att jag har varit duktig.

Men än så länge har det faktiskt inte hänt – inte på en nivå som jag inte lyckats ignorera, i alla fall.