Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Måttlighet är inte ett ord jag nödvändigtvis förknippar med mig själv. Åtminstone har jag inte gjort det som yngre. Nu när jag är medelålders (herregud, för en gångs skull tog det emot att säga det högt!) har jag lärt mig den stenhårda vägen att måttlighet är en dygd. I alla fall ibland.

Jag började tänka på det här igår eller i förrgår, när jag kom till en mindre insikt om ett annat av mina beroenden – min rökning.

Jag började röka när jag gick i nian. Eller ja, första gången jag ”rökte” gick jag i sexan. Pappa kom på mig, så jag slutade. Men i nian började jag igen. Från ungefär arton års ålder har jag varit storrökare – i varierande grad, men storrökare nonetheless. Sedan dess har jag rökt i princip hela tiden (jag menar inte kedjerökt hela tiden, utan med extremt få uppehåll). Under några perioder har jag försökt sluta, andra perioder har jag gått över till snus i stället (men det funkar inte för mig), och jag har dessutom rökt e-cigg under ett par år. Det var nog det som funkade bäst. Men jag återkommer alltid till min kära tobak.

Det är ju inte helt ovanligt att en missbrukare har flera utlopp. Mitt ena utlopp är ju socker – men det jag tror på många sätt är ännu tyngre, är faktiskt mitt tobaksberoende. Det är väl i och för sig ingen nyhet för mig, men insikten slog mig nästan i magen häromdagen när jag tänkte på min reaktion när jag gick över från köpta cigaretter till råtobak. Råtobak kommer alltså i en stor låda (man rullar själv). Jag minns när jag öppnade lådan och insåg hur jävla mycket tobak det var, att jag tänkte att nu kan jag röka hur mycket som helst och det gör inget.

Nån som känner igen tanken!?

Det är nämligen exakt samma tanke jag hade när jag flyttade hemifrån och köpte 2 liters blåvit vaniljglass (en av mina absoluta favoriter någonsin) och tänkte att nu är det ingen som ser ut mycket jag äter.

Det intressanta, tror jag, är hur olika jag reagerar på socker och tobak. Socker ger ju enorma glädjekickar. Det gör inte tobak. För mig är tobak lugnande – vilket i och för sig påverkar ens känslor också, fast på ett annat sätt. Däremot, om jag inte har tobak, blir jag väldigt påverkad. Jag blir sur, grinig, retlig, orolig, frustrerad och en hel drös annat skit. Det var därför det var rätt skönt att röka e-cigg ett tag. Anledningen till att jag gick tillbaka till tobak var att min morbror dog, och det väckte väldigt många skräpiga känslor till liv igen. Ett år senare dog min pappa (nästan precis elva månader sen).

Jag har som sagt var svårt att begränsa mig själv när det gäller en hel del saker. Jag är sådär överlag väldigt mycket en antingen-eller-person. Antingen gör jag något till extrema överdrifter, eller så gör jag det inte alls. Det där lagoma mitt-emellan finns liksom inte i min värld. Det är ett fenomen som varit konstant i mitt liv så länge jag kan minnas, och gäller det mesta. Mat, socker, tobak, alkohol, sex, shopping…

Jag tror att jag ska ta och fundera lite mer över det här fenomenet och se vad det är som gör att min förmåga att vara/göra lagom är mer eller mindre obefintlig. Den som känner mig kanske tycker att det låter fånigt – jag upplevs nog inte som särskilt o-lagom på just det här sättet. Men tro mig när jag säger det; förmågan att sätta gränser för mig själv kommer inte naturligt. Det är något jag måste vara konstant medveten om, och jag struntar oftast i mina egna gränser i vilket fall.