Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

På min bipolärblogg har jag skrivit två inlägg den senaste veckan; en tillbakablick över 2017 samt framtidsförhoppningar för 2018. Jag tänkte slå ihop båda dessa i ett inlägg på den här bloggen och sammanfatta mitt sockerår 2017 och hur jag vill ha det nästa år.

Både ofta och ibland när jag skriver om begreppet hälsa så innefattar det både psykisk och fysisk hälsa. Jag inser att de på många sätt hör ihop, även om det är två helt skilda saker på många andra sätt. Om inlägget blir som jag tänkt mig kommer ni att förstå vad/hur jag menar.

I september 2016 gick jag in i ett längre sockerskov. Det pågick i ungefär ett halvår, och det finns en hel rad orsaker till det. Bland annat därför att jag undvikt grädde under en tid, men blev bjuden på middag som innehöll stora mängder grädde – och när jag började använda det själv kunde jag inte sluta. Det ledde till att jag så småningom också började stoppa i mig annat onyttigt, vilket slutade med pepparkaksdeg, chokladbollar och annat. Som de flesta andra gånger lurade jag mig själv och övertygade mig om att jag fortfarande åt LCHF, men fuskade någon gång emellanåt. I samband med detta var också min pappa väldigt sjuk i cancer, och dog också i mitten av januari nu i år (2017).

När det började närma sig min födelsedag i mars började jag komma in i rätt sinnesstämning för att klara av att göra en helomvändning och upphöra med sockret igen. Jag proppade i mig massor med socker under helgen jag fyllde år för att verkligen bli äcklad av det, och den 20 mars satte jag sedan igång. Då började jag också med den här bloggen för att försöka hålla lite koll på mig själv.

Mina främsta insikter, tror jag, handlar om att det inte finns vare sig nytta eller nöje med att utsätta mig själv för riskerna med att exempelvis äta mejeriprodukter, eftersom jag vid flera tillfällen märkt att jag inte kan hantera det. Jag kan inte sluta, och då är det bara onödigt att ens prova. Det ena leder till det andra och tredje, och sen sitter man där i skiten utan att man riktigt märkte hur. Jag vill verkligen inte dit igen, och är oerhört tacksam för att det hittills har fungerat med hjälp av självinsikterna. De gör nämligen att lockelsen minskar oerhört mycket, eftersom jag vet vad det är jag riskerar. Innan det senaste sockerskovet trodde jag verkligen att jag klarade av att äta exempelvis grädde, men där kan man snacka om förnekelse. Det eskalerar på nolltid, och sen tror jag att jag kan fuska en gång med en chokladboll, och sen är det kört.

Jag har tappat i vikt det här året. Tack och lov, får man väl säga. Nu har jag stått stilla ganska länge, vilket känns trist – men jag vet ju å andra sidan att man når platåer lite då och då. Jag är oerhört tacksam över att jag aldrig ens övervägt att bryta mina matvanor på grund av tristess, besvikelse över platån eller liknande. Jag äter som jag äter och tänker att förr eller senare kickar viktnedgången igång igen.

Det intressanta är att jag under det här senaste året har börjat tänka mer och mer på min hälsa. Det är inte enbart viktnedgången som spelar roll längre, även om det är den som fick mig att börja äta LCHF och det är fortfarande ett av mina två viktigaste mål. Det är viktnedgång och hälsa som är det allra, allra viktigaste för mig. När man har levt med sin bipolaritet och sitt missbruk så länge som jag har gjort och misshandlat både psyke och kropp i så extremt hög grad som jag har gjort, så är tanken på ett liv där man faktiskt har möjlighet att må bra extremt viktig. Jag tillhör inte de som tror att jag kan bota min bipolaritet (bli frisk från, att inte ha sjukdomen alls) med hjälp av det jag äter – däremot så tror jag att jag med hjälp av mat och annat kan hålla mig frisk såsom i symptomfri, i väldigt hög grad. Men skulle det hända någonting stort och bra eller dåligt, kommer jag alltid att riskera att bli sjuk igen. I så fall får man bara hoppas att jag har sinnesnärvaro nog att ändå fortsätta att äta bra.

Framöver – nu ligger det ju ett helt nytt, oöppnat år framför oss. Under kommande år tänker jag att jag ska fortsätta som jag har gjort. Några smärre förändringar vill jag få till; det gäller bara att luska ut exakt hur jag ska bära mig åt. Jag vill börja träna – men jag är ingen träningsmänniska. Jag kommer aldrig att träna i grupp på Friskis & Svettig eller liknande. Däremot vill jag träna hemma framför datorn. Youtube rockar när det handlar om precis allt, och jag har samlat på mig ett antal kanaler jag följer, och ett antal träningsfilmer. Det mesta handlar om yoga eller pilates.

Det absolut tuffaste, när jag tar mig friheten att bara drömma och fantisera helt vilt, är om jag kunde träna ett pass yoga om dagen. Jag tror att det vore väldigt bra för mig ur en hel rad olika perspektiv. Bland annat därför att jag ägnar väldigt mycket tid vid datorn eller symaskinen, och jag tror att min rygg, mina armar och min hållning skulle må bra av det. Men också för att öka rörlighet och bli av med lite stelhet. Och kanske för att forma kroppen – jag kommer aldrig att se ut som Angelina Jolie och det behöver jag inte heller, men det vore ändå kul att få lite form på den här blobben som är min kropp.

Jag kommer också att fortsätta äta och utvärdera de kosttillskott jag börjat med, och även utöka eller byta ut några av dem. Det är väldigt svårt att tillskriva något av de jag äter nu något specifikt (förutom MSM och min pms), men faktum är att jag sedan ett litet tag tillbaka också mår bättre i skallen. Att leva med bipolär sjukdom innebär bland annat att reagera och agera väldigt starkt och ibland märkligt på saker som händer. Jag märker att jag reagerar mer normalt, att jag inte överreagerar på allt, att jag inte tar åt mig av allt, att jag kan hantera saker på ett annat sätt… Jag har också börjat skaffa mig en helt annan bild av mig själv – en positiv sådan. I hela mitt liv har jag haft en väldigt starkt negativ och destruktiv bild av mig själv, men den börjar krackelera och byggas upp till något helt annat.

Man skulle kunna argumentera för att både medicinering och terapi har hjälp till med detta – och det kanske det har. I alla fall terapin, men jag slutade på den eftersom min terapeut bytte jobb innan sommaren i år. Det är sen jag började med mina kosttillskott som det här har hänt, och då får jag helt enkelt lita på min magkänsla när det gäller det. Det är nämligen extremt trevligt att känna sig mer normal, att ha en vettig relation till sig själv och så vidare. Och att detta är möjligt enbart genom att stoppa i sig kosttillskott som påverkar en massa saker i kroppen på rätt sätt är onekligen så sjukt jävla ascoolast så man knappt tror det är sant.

Kortfattat kan man sammanfatta mina planer för ett sockerfritt och hälsosamt 2018 med att jag kommer att fortsätta som jag gör och förfina mina metoder så gott jag kan efter förmåga och lust. Och nu när jag skrev det (lust) inser jag att jag vill leva ett liv som är just lustfyllt. Och nej, era snuskhumrar, jag tänker inte på sex (även om det är en del av lust, förstås), utan bara på att jag vill ha lust och vilja att göra saker. Allt jag gör som har med mat att göra, gör jag för att främja min hälsa, både fysisk och psykisk, och förbättra mina förutsättningar så långt det är möjligt. Allt för att jag ska må så optimalt det bara går.

Vad har ni för framtidsplaner för 2018?