Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Idag är en rörig, känslomässig dag. Det är ett år sedan, idag, som min pappa dog i cancer. Jag ägnade större delen av natten till idag med att vara stressad och ledsen. Sov några timmar, och när jag vaknade till liv var jag lika ledsen igen.

Det… Äsch, jag ska skriva lite om dels den platå jag befunnit mig på ganska länge, dels hur jag reagerar på min sorg.

Det som tidigare varit normalt för mig när jag mår dåligt eller är ledsen, är att antingen äta så dåligt som möjligt med så långa mellanrum som möjligt, eller att vräka i mig framför allt glass och choklad. Innan jag började äta LCHF var mina matvanor under all kritik, sådär överlag. Jag åt ingen frukost, utan stoppade i stället i mig mängder med glass och choklad nån gång på dagen/sen eftermiddag/tidig kväll, för att sedan äta ett stort (riktigt stort, alltså) mål mat av varierande kvalitet sen kväll. Varje dag. År ut och år in.

Uppenbarligen så går det att bryta dåliga vanor, även för mig. Nu dricker jag ju mitt fett-te varje morgon, äter nån gång under dagen samt eventuellt en gång till, och dricker fett-te ännu en gång till.

Det jag märker, under de perioder jag är stressad, ledsen eller mår dåligt på något vis, är att jag slarvar en aning. Inte på så sätt att jag plötsligt börjar stoppa i mig socker eller kolhydrater. Mer som i att jag inte lagar varm mat, när jag vet att jag mår bättre av det. Vissa dagar blir det så att jag äter exempelvis kall korv (med hög procent kött) och dippar i bearnaisesås, i stället för att laga varm mat.

Jag är oerhört tacksam för att mitt behov av socker uteblir. Och jag menar verkligen oerhört tacksam. Jag är inte naiv nog att tro att det aldrig någonsin kommer tillbaka, men så länge det håller sig borta tänker jag fortsätta vara tacksam.

Men det vore också förnämligt om jag kunde komma tillrätta med det här att inte komma mig för att faktiskt laga mat. Det som händer är att i stunden uppstår ett stort tomrum som jag på något sätt straffar mig själv för, genom att inte äta ordentligt. Inte särskilt konstruktivt, men sant nonetheless.

Vilket leder mig till den platå jag stått på under flera månader. Minns inte exakt när den började, men det är kanske tre månader sen, lite drygt. Troligen ungefär samtidigt som min mens uteblev första gången. Jag tycker inte att jag nödvändigtvis har gått upp, men det har inte hänt ett smack när det gäller kläder och liknande – jag väger mig ju aldrig, så jag vet inte hur det ser ut med vikten.

Nu fick jag faktiskt mens precis vid nyår, och jag vet inte om det var det som utlöste att den här platån så sakteliga verkar ge med sig. Men nu tycker jag att det börjar hända grejer igen. Inga stora, men jag ser på händer och handleder att nånting är på gång. Och jag märker det på framför allt det bälte jag använder till mina lösa fickor (tycker inte om att ha fickor på byxor).

Vi får se lite hur jag tycker att det fortskrider, detta med platån och om viktnedgången sätter igång igen (jag hoppas verkligen det). Jag har inte gjort några förändringar, utöver mitt periodvisa slarvande med varm mat, så jag tycker inte att det finns någon direkt anledning till att platån skulle hålla i sig i all evighet. Om inte annat får jag överväga att ändra mitt sätt att äta på.

Jag skulle behöva investera i en blodsockermätare för att se hur sockret ligger över tid, men det är inte en nödvändighet så det får bli när jag tycker att jag har råd. Men jag kan tänka mig att börja äta mindre mål fast oftare, som variation och se hur det fungerar.

Det är inte alls osannolikt att det är den känslomässiga stressen över pappa, samt en hel del annan stress, som gör att jag stått stilla så länge. Förhoppningsvis kommer det att ge med sig så jag kan fortsätta tappa i vikt, eftersom det trots allt är ett av mina mål med att äta LCHF.