Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag har en hel del kontakt just nu med min gamle klasskompis som är nykter alkoholist. Hen befinner sig i en period av ångest och risk för återfall, så jag ägnar kontakten med hen åt att försöka peppa så mycket jag kan på så många sätt jag kan. Det är inte helt lätt, även om jag känner igen mig i alla tankar som far i hens huvud.

Jag funderar med en viss regelbundenhet på vart psykisk ohälsa slutar och missbruk tar vid, och vice versa. Snacka om samma problematik som med ägget och hönan – vilket kommer först? Personligen är jag böjd att tro att den psykiska ohälsan kommer först. Jag tror till exempel att min egen bipolaritet tar större plats i det som är jag, än mitt sockermissbruk – även om bakgrunden och orsakerna till båda hör ihop. Men jag tror att sockermissbruket är mer bundet till bipolariteten, än bipolariteten är till sockermissbruket.

If that makes sense.

Men oavsett om det handlar om “ren” psykisk ohälsa eller “bara” missbruk – ångesten, självföraktet och självhatet är ju detsamma. Det har kanske inte exakt samma orsaker, men tankarna och känslorna är desamma. Likaså det överdrivet starka behovet att göra vad som helst för att döva ångesten.

För min egen del är det faktiskt rätt länge sen jag kände mig tvungen att agera på min ångest. I alla fall på det där akuta viset, som jag tror att de flesta av oss som har någon form av missbruk kan känna igen sig i. Den där känslan av att jag måste ha något nu, annars dör jag tamejfan. Eller för den delen, det som är ännu värre; det spelar ingen roll vad jag gör för jag är så jävla värdelös, så jag kan lika gärna droga.

Alla är vi ju individer och hittar olika strategier för att ta oss igenom de där stunderna när man mår som sämst och har det största behovet av sin drog, oavsett vad det är. För mig är det nog att jag har lärt mig att det faktiskt kommer att kännas bättre. Att det enda jag behöver göra är att sätta mig och rulla tummar och vänta ut skiten. Det låter enklare än det är, men i stora drag går det ut på ungefär det. Och att acceptera och tillåta att något känns jobbigt en stund eller sju.

Sen ska man kanske skilja på mitt bipolära må-dåligt, och de fysiska behov som uppstår med sockermissbruket. Man kan nog argumentera för att det är samma sak, och att de fysiska reaktionerna kommer sig av det bipolära må-dåligt, men för mig är det två sätt att känna på. För att inte tala om att min tolkning av den psykoterapi jag gått i, är att jag lärt mig hantera mig själv och mina känslor på ett sätt som gett mig möjlighet att kontrollera mitt sockermissbruk.

Jag rekommenderar verkligen psykoterapi. Jag är inget fan av KBT – alls, faktiskt, utan anser att man måste prata om och reda ut de psykiska hinder man har i stället för att lära sig göra andra saker. Vilken missbrukare som helst kan nog intyga att det inte är möjligt att KBT:a bort ett beroende, hur gärna man än vill. Och ja, jag har faktiskt provat, och näh, det fungerade inte.

Något annat jag insåg, sådär på riktigt, i kommunikationen med min gamla klasskompis, är att det här med missbruk och orsakerna till det, aldrig kommer att lämna oss. Att hålla missbruket ifrån oss och det här med att ha ett gott, vettigt liv, är något som kommer att vara ett on-going-project i resten av våra liv. Vi kommer aldrig att kunna slappna av på samma sätt som en frisk person, utan vi måste anstränga oss för att vårda oss själva med ömhet och tillgivenhet. Risken att vi närmar oss återfall är så stor att vi verkligen måste ta hand om oss på alla sätt möjliga, för att så långt det är möjligt, undvika att hamna i vårt missbruk igen.

Och faktum är, när jag tänker närmare på saken, att jag tror mer på att ta hand om sina känslor och sitt sätt att fungera, än att äta en viss kost. Jag menar naturligtvis inte att kosten inte spelar roll, men om vi inte tar hand om våra känslor så kommer kosten inte att spela särskilt stor roll i vilket fall, i slutänden.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •