Sonya Malinka Persson
 

Jag har levt med ett tungt sockermissbruk i hela mitt liv. Sedan mars 2017 lever jag sockerfritt med strikt LCHF som grund.

 

Följ mig här på bloggen i min resa mot ett hälsosamt liv.

Arkiv
Kategorier

Jag är rätt säker på att jag tidigare har skrivit om ett av mina andra utlopp för mitt missbruk. Jag älskar att shoppa. Nu har jag ju en väldigt begränsad ekonomi, så mitt shoppande blir ju därefter – begränsat. Tur är nog det, för jag misstänker att jag skulle shoppa loss rätt rejält annars.

Är det något jag alltid varit dålig på är det att känna att jag lever här och nu, och att känna tacksamhet och lycka över det. Jag har aldrig lyckats förstå det där med vad ”att vara lycklig” är om man bortser från den där intensiva lyckan man kan känna under väldigt korta perioder. Den lycka som för övrigt, åtminstone delvis, också kännetecknar en hypomani när det gäller bipolariteten. Det är inte riktigt samma sak, men intensiteten är densamma.

Faktum är att jag försökte förklara min känsla av frånvaro för min gamle klasskompis, den nyktre alkisen. Jag ska försöka en gång till, här, och se om jag lyckas bättre.

Som barn och tonåring kan jag inte påminna mig om att jag någonsin känt mig närvarande i min kropp. Jag har alltid varit frånvarande, frånkopplad. Det är som att min kropp och själ inte riktigt varit i samklang. Min själ har liksom svävat runt lite för sig själv, ungefär ett halvt steg utanför/bakom min kropp. Jag har använt min kropp som medel för att kunna se ut genom ögonen, äta, andas och allt det där fysiska man gör, men jag har aldrig egentligen varit där. Jag har levt mitt liv till en oerhört stor del inne i mitt huvud.

I praktiken innebär det att jag väldigt mycket har levt i det förflutna, men alltid längtat till en punkt någonstans längre fram. Jag har hela tiden trott att jag kommer att bli lycklig sen, bara jag får det här. Som ett exempel;  när jag läste in gymnasiet på folkhögskola i Eskilstuna (där jag för övrigt lärde känna den nyktre alkisen) och skulle söka in på högskola, var jag övertygad om att jag skulle vara lycklig när jag väl kom dit.

Ack, så jag bedrog mig. Det var en av de sämre perioderna i mitt liv. Inte den värsta, men en av de klart sämre.

Som missbrukare är det ju lätt hänt att man skaffar sig flera utlopp. Socker har alltid varit mitt tyngsta missbruk, men när jag var yngre hade jag en del problem med… jag vet inte om jag skulle kalla det sexmissbruk, men jag hade ett oerhört stort behov av bekräftelse som jag ansåg att jag fick tillfredsställt genom sex. Det bör tilläggas att a) så var inte fallet, och b) jag hade fruktansvärd ågren efter varje tillfälle.

Som vuxen har jag i perioder ett väldigt stort behov av shopping. Nu har jag ju en väldigt begränsad ekonomi, och mitt behov av trygghet är större så jag shoppar aldrig för hyrespengar eller liknande. Däremot så har jag under en period om ett par veckor eller så, börjat reflektera över det jag har sysslat med under några månader. Ni minns ju säkert att jag kom på att det här med make up är förjävla roligt. Jag har, utifrån min ekonomi, använt absurda mängder pengar åt att köpa på mig smink och hårprodukter. Varje gång jag betalar och börjar vänta på att få hem det jag handlat, tror jag att jag kommer att bli lycklig när det dimper ner i brevlådan.

Ack, så fel jag har. Varje gång.

Visst, det är skitkul att få hem grejer. Jag tycker verkligen det. Däremot har jag insett att inte en endaste sminkprodukt jag har, gör mig lycklig. Inte en endaste en. Det är roligt att sminka mig, jag tycker att jag blir bättre på det, och det är roligt att känna sig snygg. Men lycklig? Näh, inte på en endaste fläck.

Ibland kan jag till och med tycka att jag känner mig ihålig när jag tänker på mitt smink.

Slutsats: jag måste börja öva mig på att känna tacksamhet och lycka över den jag är och det jag faktiskt har.